Digeridoos och spansk musik
Musik är kraft.
Så, med den definitionen klar, låt oss titta på hur det ser ut i världen...
Afrika är ett landområde som alltid lockat mig. Framför allt, har jag insett på senare år, är jag intresserad av Senegal och västafrikaområdet därikring. Ghana är väldigt hett också och jag tror att mitt nästa resmål till Afrika kan vara där. Det intressanta i det området är deras sjukt duktiga trummisar. Trummor och rytmer ligger i blodet hos det här folket... En 6-åring lär sig att hålla två olika rytmer med varsin hand, något som få västerlänningar idag klarar av, och sen blir det mycket mer avancerat än det. För att en västerlänning ska kunna hänga med överhuvudtaget så måste han tydligt markera taktslagen. 1:a... 3:e... 2:a... 4:e... Om jag ska förklara det hyfsat enkelt för dig så har du kanske hört att vi har trummisar som spelar på trumset. I svensk musik, och mer, så markerar de alltid 1:a och 3:e slaget med baskagge respektive trumvirvel. Det är därför vi dansar så dåligt. Vi bara hoppar...
Afrikanerna, framför allt i den regionen i västafrika, dansar runt takten och utmanar med den och mycket mer. Man skulle kunna analysera djupt här, men så djupt ska jag inte gå så att jag snöar in mig ;p
Visst, jag kan erkänna att i gammal folkkultur så finns det här i svensken och polacken också, men det saknar betydelse vid en sådan överskådlig analys som jag försöker göra här. Det handlar mer om att se huvuddragen, vart den största Kärleken sitter, om du förstår vad jag menar. För det du älskar är alltid det du slutar upp med att göra i slutänden, eventually, som de säger på engelska.
Sen i andra världens ände så finner du östra asien. Där har musiken utvecklats så att man jobbar mycket med vibrato och "osedda"(egen definition) toner. Alltså de tar toner mellan de toner vi vanligen tar för att utöka bredden och djupet, dimensionen på sin musik. Höjden, när man talar om musik, är ju vilken frekvens den har medan bredd och djup är mer vilket spektra den täcker och liknande. De här asiaterna då, vad är märkbart i deras musik? Jo, när de spelar långsamt finner du ofta långa vibraton(toner som rör sig så det låter t.ex. di-aw-i-aw istället för diiiii) och när de spelar snabbt då satsar de mycket på att hoppa från ton till ton och täcka vissa spektran. På det viset kan du ta toner som kanske inte harmoniserar så bra med varandra utan krockar litegrann och så skapar du spänningar i musiken. Utmanande för ett vältränat, stämenligt, harmoniserat västerlänningsöra, men väldigt roligt :) Det är ju inte spänningar så pass länge att det låter illa. Å andra sidan har jag lärt mig gilla vissa delar i death metal och annat när man medvetet gör väldigt stora spänningar och låter det gå förbi. En kompis kan konstatera att jag har väldiga skärande skrik om jag vill, som jag tycker är musikaliska och väldigt roliga.
Du hör kanske att jag funnit mig i asiatisk musik och afrikansk musik och fattat tycke för det. Ja, det gäller väl även den västerländska musik som vi lever och rör oss i, men den behöver jag väl inte ta upp.
Hur är det då med resten av världen? Aboriginerna på Australien har sina digeridoos, Ryssarna har sin balalajka och sydamerikanerna och spanjorerna har sina maracas, kastanjer och grejer. Det finns mycket kvar att utforska och jag har inte lärt känna allt, men jag ska se mer.
Over and out
Power to the jazz! (nästa inlägg)
Musik är också rörelse.
Och jag vill kunna ALLT. Sigh.
Framför allt rytmerna.
Mycket riktig iakttagelse. Rörelse kan man sedan härleda till Liv. Alltså är Musik Liv.
Jag jobbar med en tjej som är gift med en rätt bra Death Metal sångare. Det du. ;)
Musik är framförallt njutning. Och även de som lägger in disharmoni i sin musik gör det för att öka harmonin. Den som utför musiken kommunicerar ett känslotillstånd och den som lyssnar njuter som mest när de är i och/eller förstår det känslotillstånd som kommuniceras. Det är därför folk hatar pop, för det är inte uttryck för någon speciell känsla utan bara ett sätt att spela på vad de som lyssnar generellt svarar på och hittar identifierbara känslor i. Om musik är liv beror det nog mest på att liv är känslor skulle jag vilja säga. Men känslor är ganska fåniga egentligen. Musik lyckas däremot med konststycket att samtidigt vara både känslosamt och logiskt (matematiskt), vilket ger en dubbel njutning om man lyckas inse (vilket du är inne på med ditt rytm-resonemang). ;-)
Liv är större än känslor, det beror inte på dem. Snarare tvärtom
De är verkligen inte fåniga :) De kan verka fåniga eftersom de inte har någon egen initiativförmåga utan bara följer det som påverkar dem, men de har definitivt en god plats. Skulle vara tråkigt att inte känna sig glad över något
Musik lyckas med att vara känslosamt, logiskt men framför allt villigt. Det ger trippel njutning om man hittar det. Vilket jag är inne på när jag talar om att älska Musik.