Digeridoos och spansk musik
Musik är ett intressant tema... och ett mäktigt vapen. I bibeln finns det en story om hur en armé en gång sätter lovsångare som prisar Gud först i leden och Israel vinner då segern utan att soldatstyrkan behöver lyfta ett finger. Om du säger att bibeln är just bara det, stories, eller faktiska verkliga händelser är egentligen inte relevant. Det relevanta och intressanta är musik och kraften i musik.
Musik är kraft.
Så, med den definitionen klar, låt oss titta på hur det ser ut i världen...
Afrika är ett landområde som alltid lockat mig. Framför allt, har jag insett på senare år, är jag intresserad av Senegal och västafrikaområdet därikring. Ghana är väldigt hett också och jag tror att mitt nästa resmål till Afrika kan vara där. Det intressanta i det området är deras sjukt duktiga trummisar. Trummor och rytmer ligger i blodet hos det här folket... En 6-åring lär sig att hålla två olika rytmer med varsin hand, något som få västerlänningar idag klarar av, och sen blir det mycket mer avancerat än det. För att en västerlänning ska kunna hänga med överhuvudtaget så måste han tydligt markera taktslagen. 1:a... 3:e... 2:a... 4:e... Om jag ska förklara det hyfsat enkelt för dig så har du kanske hört att vi har trummisar som spelar på trumset. I svensk musik, och mer, så markerar de alltid 1:a och 3:e slaget med baskagge respektive trumvirvel. Det är därför vi dansar så dåligt. Vi bara hoppar...
Afrikanerna, framför allt i den regionen i västafrika, dansar runt takten och utmanar med den och mycket mer. Man skulle kunna analysera djupt här, men så djupt ska jag inte gå så att jag snöar in mig ;p
Visst, jag kan erkänna att i gammal folkkultur så finns det här i svensken och polacken också, men det saknar betydelse vid en sådan överskådlig analys som jag försöker göra här. Det handlar mer om att se huvuddragen, vart den största Kärleken sitter, om du förstår vad jag menar. För det du älskar är alltid det du slutar upp med att göra i slutänden, eventually, som de säger på engelska.
Sen i andra världens ände så finner du östra asien. Där har musiken utvecklats så att man jobbar mycket med vibrato och "osedda"(egen definition) toner. Alltså de tar toner mellan de toner vi vanligen tar för att utöka bredden och djupet, dimensionen på sin musik. Höjden, när man talar om musik, är ju vilken frekvens den har medan bredd och djup är mer vilket spektra den täcker och liknande. De här asiaterna då, vad är märkbart i deras musik? Jo, när de spelar långsamt finner du ofta långa vibraton(toner som rör sig så det låter t.ex. di-aw-i-aw istället för diiiii) och när de spelar snabbt då satsar de mycket på att hoppa från ton till ton och täcka vissa spektran. På det viset kan du ta toner som kanske inte harmoniserar så bra med varandra utan krockar litegrann och så skapar du spänningar i musiken. Utmanande för ett vältränat, stämenligt, harmoniserat västerlänningsöra, men väldigt roligt :) Det är ju inte spänningar så pass länge att det låter illa. Å andra sidan har jag lärt mig gilla vissa delar i death metal och annat när man medvetet gör väldigt stora spänningar och låter det gå förbi. En kompis kan konstatera att jag har väldiga skärande skrik om jag vill, som jag tycker är musikaliska och väldigt roliga.
Du hör kanske att jag funnit mig i asiatisk musik och afrikansk musik och fattat tycke för det. Ja, det gäller väl även den västerländska musik som vi lever och rör oss i, men den behöver jag väl inte ta upp.
Hur är det då med resten av världen? Aboriginerna på Australien har sina digeridoos, Ryssarna har sin balalajka och sydamerikanerna och spanjorerna har sina maracas, kastanjer och grejer. Det finns mycket kvar att utforska och jag har inte lärt känna allt, men jag ska se mer.
Over and out
Power to the jazz! (nästa inlägg)
Musik är kraft.
Så, med den definitionen klar, låt oss titta på hur det ser ut i världen...
Afrika är ett landområde som alltid lockat mig. Framför allt, har jag insett på senare år, är jag intresserad av Senegal och västafrikaområdet därikring. Ghana är väldigt hett också och jag tror att mitt nästa resmål till Afrika kan vara där. Det intressanta i det området är deras sjukt duktiga trummisar. Trummor och rytmer ligger i blodet hos det här folket... En 6-åring lär sig att hålla två olika rytmer med varsin hand, något som få västerlänningar idag klarar av, och sen blir det mycket mer avancerat än det. För att en västerlänning ska kunna hänga med överhuvudtaget så måste han tydligt markera taktslagen. 1:a... 3:e... 2:a... 4:e... Om jag ska förklara det hyfsat enkelt för dig så har du kanske hört att vi har trummisar som spelar på trumset. I svensk musik, och mer, så markerar de alltid 1:a och 3:e slaget med baskagge respektive trumvirvel. Det är därför vi dansar så dåligt. Vi bara hoppar...
Afrikanerna, framför allt i den regionen i västafrika, dansar runt takten och utmanar med den och mycket mer. Man skulle kunna analysera djupt här, men så djupt ska jag inte gå så att jag snöar in mig ;p
Visst, jag kan erkänna att i gammal folkkultur så finns det här i svensken och polacken också, men det saknar betydelse vid en sådan överskådlig analys som jag försöker göra här. Det handlar mer om att se huvuddragen, vart den största Kärleken sitter, om du förstår vad jag menar. För det du älskar är alltid det du slutar upp med att göra i slutänden, eventually, som de säger på engelska.
Sen i andra världens ände så finner du östra asien. Där har musiken utvecklats så att man jobbar mycket med vibrato och "osedda"(egen definition) toner. Alltså de tar toner mellan de toner vi vanligen tar för att utöka bredden och djupet, dimensionen på sin musik. Höjden, när man talar om musik, är ju vilken frekvens den har medan bredd och djup är mer vilket spektra den täcker och liknande. De här asiaterna då, vad är märkbart i deras musik? Jo, när de spelar långsamt finner du ofta långa vibraton(toner som rör sig så det låter t.ex. di-aw-i-aw istället för diiiii) och när de spelar snabbt då satsar de mycket på att hoppa från ton till ton och täcka vissa spektran. På det viset kan du ta toner som kanske inte harmoniserar så bra med varandra utan krockar litegrann och så skapar du spänningar i musiken. Utmanande för ett vältränat, stämenligt, harmoniserat västerlänningsöra, men väldigt roligt :) Det är ju inte spänningar så pass länge att det låter illa. Å andra sidan har jag lärt mig gilla vissa delar i death metal och annat när man medvetet gör väldigt stora spänningar och låter det gå förbi. En kompis kan konstatera att jag har väldiga skärande skrik om jag vill, som jag tycker är musikaliska och väldigt roliga.
Du hör kanske att jag funnit mig i asiatisk musik och afrikansk musik och fattat tycke för det. Ja, det gäller väl även den västerländska musik som vi lever och rör oss i, men den behöver jag väl inte ta upp.
Hur är det då med resten av världen? Aboriginerna på Australien har sina digeridoos, Ryssarna har sin balalajka och sydamerikanerna och spanjorerna har sina maracas, kastanjer och grejer. Det finns mycket kvar att utforska och jag har inte lärt känna allt, men jag ska se mer.
Over and out
Power to the jazz! (nästa inlägg)
Unification wars
Tja, jag nämnde i förra inlägget att jag lirade unification wars(UC) så jag kan väl berätta lite om min nya hobby :)
Det liknar ett spel jag spelade förut i form av att man gör ett helt gäng med research tidigt i spelet för att få tillgång till trupper osv och sen så arbetar man på sin "stack", alltså den uppställning man har av trupper, för att kunna anfalla respektive försvara så bra som möjligt. Det förra jag spelade var däremot i fantasy-setting med monster och magi medan det här är ett rymdspel med massor med galaxer, stjärnkrig, artefakter och monsterraser.
Själv spelar jag människa och håller precis på att lära mig spelet genom att göra färdigt min forskning, research, och förädla mina planeter. Nästa steg blir att träna upp färdiga ministrar, ledare, som ska ge massor med feta bonusar till mina stjärnkollationssystem.
Jämfört med det andra nämnda spelet som jag spelade för flera, flera år sedan nu så är det här mycket mer avancerat och mycket bättre utfört så jag är rätt nöjd med det.
Det ger lite hjärnstimulans att lära sig en ny grej och jag hittar en del trevligt folk som jag stöttar i deras rörelse. Jag ger dem mer status med min befolknings stöd och de ger mig en massa pengar och resurser så att jag kan forska och fixa iordning allt som jag vill ha det. Det funkar rätt bra och är ett bra sätt att få kontakt. Livechatten är ganska rolig också.
Idag pratade jag med två 15- och 16-åringar som tyckte sig veta vad man skulle göra. Jag, som den inbitne nybörjare jag är, började förklara för dem hur de egentligen skulle spela. De undrade om jag studerade filosofi, religion eller litteratur. Jag förklarade för dem att studier är inte så roligt. Det är roligare att leva livet och lära sig därifrån. Var ganska tillfredställande att göra intryck på deras liv när de precis ska ta ut riktningen för resten det. Jag har alltid varit beblandad med ungdomsarbeten och har alltid tyckt om det. Det är gott med villiga, hungriga människor, vilket ungdomar ofta är. Den ene var kaxig, något som man också ser är vanligt förekommande hos den typen av folk(ungdomar), och tyckte nog att jag tog livet för seriöst. Jag påminde dem båda, och alla andra som fick för sig att läsa, vikten av att satsa på något ordentligt(adverb, inte adjektiv) för att det ska vara roligt. Min egen filosofi är ju att om jag vill ut och fiska, då är det gott att klättra upp i ett fjäll och hitta en fin sjö som få andra fiskat i. Inget jobb är ju tillräckligt för en riktigt god upplevelse. Även om de egentligen inte kommer utav jobbet, utan av kärleken, men det man älskar är alltså värt att jobba för.
Vi pratade också om att vara hungrig efter det man älskar. Det är vilja. Och att det finns spår i deras liv som visar vad de verkligen tycker om och vill. Det som gör intryck på en och skapar något nytt i en, det är sånt man själv vill ha och omfamnar.
Även om de spåren är bra så är hunger är faktiskt en väldigt bra poäng. Jag tror inte på trial and error, att man ska prova och hitta sin väg fram. Jag tror att det är bäst att göra rätt på en gång. Ett bra sätt att veta vad man verkligen vill och vad man verkligen älskar det är att inte göra det, så får man se vad man saknar. Man får vara medveten, däremot, om att det man kan klara sig utan länge, det kommer man inte ihåg att man vill ha förens man träffar på det.
Exempel
Om jag äter mat varje dag, precis klockan 8. Då om jag en dag inte får mat precis klockan 8, då blir jag väldigt hungrig. En stor del av mitt väsen verkar säga "jag vill ha mat", "ge mig mat". Det är inte lätt att vara borta från det man älskar. Sen, om jag skulle bli kär i en tjej, då märker jag att jag mitt i allt kan glömma bort att äta klockan 8 och jag är ändå nöjd med det. Den ena kärleken väger upp den andra och väger tyngre därtill. Sen kanske hon ger mig lite uppmärksamhet, så den kärleken växer lite. Sen blir det få andra saker man vill tänka på eller ge sin tid åt, närmare bestämt. Livet från den ljusa sidan, med Jack Nicholson och Helen Hunt i huvudrollen, är en av mina favoritfilmer och den porträtterar det här väldigt väl. Melvin (Jack Nicholson) har en svår skada av tvångstankar som han alltid måste följa. Men i sin kärlek till Carol (Helen Hunt) så kan han dra ner på medicinen, sluta med tvångstankarna osv. Haha, Carol vill på ett ställe i filmen höra av Melvin att han älskar henne genom en komplimang så han berättar det här för henne, men hon fattar först inte... kvinnor.
Så bra film
Det liknar ett spel jag spelade förut i form av att man gör ett helt gäng med research tidigt i spelet för att få tillgång till trupper osv och sen så arbetar man på sin "stack", alltså den uppställning man har av trupper, för att kunna anfalla respektive försvara så bra som möjligt. Det förra jag spelade var däremot i fantasy-setting med monster och magi medan det här är ett rymdspel med massor med galaxer, stjärnkrig, artefakter och monsterraser.
Själv spelar jag människa och håller precis på att lära mig spelet genom att göra färdigt min forskning, research, och förädla mina planeter. Nästa steg blir att träna upp färdiga ministrar, ledare, som ska ge massor med feta bonusar till mina stjärnkollationssystem.
Jämfört med det andra nämnda spelet som jag spelade för flera, flera år sedan nu så är det här mycket mer avancerat och mycket bättre utfört så jag är rätt nöjd med det.
Det ger lite hjärnstimulans att lära sig en ny grej och jag hittar en del trevligt folk som jag stöttar i deras rörelse. Jag ger dem mer status med min befolknings stöd och de ger mig en massa pengar och resurser så att jag kan forska och fixa iordning allt som jag vill ha det. Det funkar rätt bra och är ett bra sätt att få kontakt. Livechatten är ganska rolig också.
Idag pratade jag med två 15- och 16-åringar som tyckte sig veta vad man skulle göra. Jag, som den inbitne nybörjare jag är, började förklara för dem hur de egentligen skulle spela. De undrade om jag studerade filosofi, religion eller litteratur. Jag förklarade för dem att studier är inte så roligt. Det är roligare att leva livet och lära sig därifrån. Var ganska tillfredställande att göra intryck på deras liv när de precis ska ta ut riktningen för resten det. Jag har alltid varit beblandad med ungdomsarbeten och har alltid tyckt om det. Det är gott med villiga, hungriga människor, vilket ungdomar ofta är. Den ene var kaxig, något som man också ser är vanligt förekommande hos den typen av folk(ungdomar), och tyckte nog att jag tog livet för seriöst. Jag påminde dem båda, och alla andra som fick för sig att läsa, vikten av att satsa på något ordentligt(adverb, inte adjektiv) för att det ska vara roligt. Min egen filosofi är ju att om jag vill ut och fiska, då är det gott att klättra upp i ett fjäll och hitta en fin sjö som få andra fiskat i. Inget jobb är ju tillräckligt för en riktigt god upplevelse. Även om de egentligen inte kommer utav jobbet, utan av kärleken, men det man älskar är alltså värt att jobba för.
Vi pratade också om att vara hungrig efter det man älskar. Det är vilja. Och att det finns spår i deras liv som visar vad de verkligen tycker om och vill. Det som gör intryck på en och skapar något nytt i en, det är sånt man själv vill ha och omfamnar.
Även om de spåren är bra så är hunger är faktiskt en väldigt bra poäng. Jag tror inte på trial and error, att man ska prova och hitta sin väg fram. Jag tror att det är bäst att göra rätt på en gång. Ett bra sätt att veta vad man verkligen vill och vad man verkligen älskar det är att inte göra det, så får man se vad man saknar. Man får vara medveten, däremot, om att det man kan klara sig utan länge, det kommer man inte ihåg att man vill ha förens man träffar på det.
Exempel
Om jag äter mat varje dag, precis klockan 8. Då om jag en dag inte får mat precis klockan 8, då blir jag väldigt hungrig. En stor del av mitt väsen verkar säga "jag vill ha mat", "ge mig mat". Det är inte lätt att vara borta från det man älskar. Sen, om jag skulle bli kär i en tjej, då märker jag att jag mitt i allt kan glömma bort att äta klockan 8 och jag är ändå nöjd med det. Den ena kärleken väger upp den andra och väger tyngre därtill. Sen kanske hon ger mig lite uppmärksamhet, så den kärleken växer lite. Sen blir det få andra saker man vill tänka på eller ge sin tid åt, närmare bestämt. Livet från den ljusa sidan, med Jack Nicholson och Helen Hunt i huvudrollen, är en av mina favoritfilmer och den porträtterar det här väldigt väl. Melvin (Jack Nicholson) har en svår skada av tvångstankar som han alltid måste följa. Men i sin kärlek till Carol (Helen Hunt) så kan han dra ner på medicinen, sluta med tvångstankarna osv. Haha, Carol vill på ett ställe i filmen höra av Melvin att han älskar henne genom en komplimang så han berättar det här för henne, men hon fattar först inte... kvinnor.
Så bra film
Hemma i Sverige igen
ja... Nu var det ett tag sen man skrev. Men jag ska försöka börja om igen. Förr slutade jag med mina internetrutiner men nu verkar det som om jag kommer ta upp dem igen för ett tag. Någon frekvent emajlare tänker jag inte bli men jag kommer skriva lite i bloggen, lira lite unification wars (http://www.unificationwars.com) och kolla min Facebook . Jag har ju varit communityräv ett tag. Var en hel del på lunarstorm innan den stora systemkraschen för några år sedan nu... många år sedan nu... och så brukade jag hänga på Helgon och Playahead. Nu har jag inte varit på något på länge men jag hade en del kompisar som pratade om facebook så jag bara hakade på och kollade in det och då hittade jag, till min förvåning, ett riktigt rekordcommunity! Snabbt och funktionellt, precis som ett community ska vara. Här hittar jag på ett kick amerikanska som thailändska vänner och delar en filmapplikation med dem så de får veta vad för filmer jag sett och tycker är bra. Suveränt... Nu förväntar jag mig att folk slutar hyra dåliga filmer utan de får kolla min facebook istället :P
Jag gjorde bara en Flixster först men det var ju en hel änkom sida där man skulle recensera filmer och greja och jag tyckte det var ganska onödigt. Men i ett community tycker jag det passar väldigt bra med en insmält, lättåtkomlig flixsterfunktion.
Självklart tycker jag att jag kunde gjort communityt bättre själv, men de har kommit en god bit på vägen. Det man framför allt får passa sig för det är vilka rutor man bockar i och vilka steg man behöver ta. Istället för att bjuda in alla sina vänner till allt så kan man ta "skip this step". Nu, om du inte har en facebook, vet du kanske inte vad jag menar så jag får uttrycka mig lite enklare... Facebook kan bli väldigt rörigt och väldigt gormigt med alla grejor(även om det inte kommer nära myspace:s fruktansvärda rörighet) så du får sortera ut det litegrann, man behöver inte ha allt på sin profilsida.
Annars är det ett väldigt bra multifunktionellt community utan dess like, såvitt jag vet. Man får modda(modifiera) till det litegrann. Jag har kikat in på sydamerikanernas favoritsajt, myspace m.fl. men inget slår facebook, so far.
Det jag också hoppas är att forumaktiviteten ska bli lyckad där. Jag har alltid tyckt att det har varit kul att skriva i forum och det är ett väldigt bra sätt att hitta trevligt folk på internet, bara man har lite gemensamma intressen osv så man har något att ge varandra. Det här har alltid vart lite svårt, men med ett snabbt och smidigt "groups"-system hoppas jag att forumaktivitet kan fungera hyfsat bra när det är lätt att hitta likasinnade. Förhoppningsvis, förhoppningsvis... Jag vet själv hur många timmar jag spenderat på de där grejorna och hur man tappert letat efter communityn som passar en. (Joakim Grahn, du vet vad jag pratar om)
Gör en facebook du med och lägg till mig som din kompis :)
Jag gjorde bara en Flixster först men det var ju en hel änkom sida där man skulle recensera filmer och greja och jag tyckte det var ganska onödigt. Men i ett community tycker jag det passar väldigt bra med en insmält, lättåtkomlig flixsterfunktion.
Självklart tycker jag att jag kunde gjort communityt bättre själv, men de har kommit en god bit på vägen. Det man framför allt får passa sig för det är vilka rutor man bockar i och vilka steg man behöver ta. Istället för att bjuda in alla sina vänner till allt så kan man ta "skip this step". Nu, om du inte har en facebook, vet du kanske inte vad jag menar så jag får uttrycka mig lite enklare... Facebook kan bli väldigt rörigt och väldigt gormigt med alla grejor(även om det inte kommer nära myspace:s fruktansvärda rörighet) så du får sortera ut det litegrann, man behöver inte ha allt på sin profilsida.
Annars är det ett väldigt bra multifunktionellt community utan dess like, såvitt jag vet. Man får modda(modifiera) till det litegrann. Jag har kikat in på sydamerikanernas favoritsajt, myspace m.fl. men inget slår facebook, so far.
Det jag också hoppas är att forumaktiviteten ska bli lyckad där. Jag har alltid tyckt att det har varit kul att skriva i forum och det är ett väldigt bra sätt att hitta trevligt folk på internet, bara man har lite gemensamma intressen osv så man har något att ge varandra. Det här har alltid vart lite svårt, men med ett snabbt och smidigt "groups"-system hoppas jag att forumaktivitet kan fungera hyfsat bra när det är lätt att hitta likasinnade. Förhoppningsvis, förhoppningsvis... Jag vet själv hur många timmar jag spenderat på de där grejorna och hur man tappert letat efter communityn som passar en. (Joakim Grahn, du vet vad jag pratar om)
Gör en facebook du med och lägg till mig som din kompis :)