Olles passioner

Tja, jag nämnde i förra inlägget att jag lirade unification wars(UC) så jag kan väl berätta lite om min nya hobby :)
Det liknar ett spel jag spelade förut i form av att man gör ett helt gäng med research tidigt i spelet för att få tillgång till trupper osv och sen så arbetar man på sin "stack", alltså den uppställning man har av trupper, för att kunna anfalla respektive försvara så bra som möjligt. Det förra jag spelade var däremot i fantasy-setting med monster och magi medan det här är ett rymdspel med massor med galaxer, stjärnkrig, artefakter och monsterraser.
Själv spelar jag människa och håller precis på att lära mig spelet genom att göra färdigt min forskning, research, och förädla mina planeter. Nästa steg blir att träna upp färdiga ministrar, ledare, som ska ge massor med feta bonusar till mina stjärnkollationssystem.

Jämfört med det andra nämnda spelet som jag spelade för flera, flera år sedan nu så är det här mycket mer avancerat och mycket bättre utfört så jag är rätt nöjd med det.
Det ger lite hjärnstimulans att lära sig en ny grej och jag hittar en del trevligt folk som jag stöttar i deras rörelse. Jag ger dem mer status med min befolknings stöd och de ger mig en massa pengar och resurser så att jag kan forska och fixa iordning allt som jag vill ha det. Det funkar rätt bra och är ett bra sätt att få kontakt. Livechatten är ganska rolig också.
Idag pratade jag med två 15- och 16-åringar som tyckte sig veta vad man skulle göra. Jag, som den inbitne nybörjare jag är, började förklara för dem hur de egentligen skulle spela. De undrade om jag studerade filosofi, religion eller litteratur. Jag förklarade för dem att studier är inte så roligt. Det är roligare att leva livet och lära sig därifrån. Var ganska tillfredställande att göra intryck på deras liv när de precis ska ta ut riktningen för resten det. Jag har alltid varit beblandad med ungdomsarbeten och har alltid tyckt om det. Det är gott med villiga, hungriga människor, vilket ungdomar ofta är. Den ene var kaxig, något som man också ser är vanligt förekommande hos den typen av folk(ungdomar), och tyckte nog att jag tog livet för seriöst. Jag påminde dem båda, och alla andra som fick för sig att läsa, vikten av att satsa på något ordentligt(adverb, inte adjektiv) för att det ska vara roligt. Min egen filosofi är ju att om jag vill ut och fiska, då är det gott att klättra upp i ett fjäll och hitta en fin sjö som få andra fiskat i. Inget jobb är ju tillräckligt för en riktigt god upplevelse. Även om de egentligen inte kommer utav jobbet, utan av kärleken, men det man älskar är alltså värt att jobba för.

Vi pratade också om att vara hungrig efter det man älskar. Det är vilja. Och att det finns spår i deras liv som visar vad de verkligen tycker om och vill. Det som gör intryck på en och skapar något nytt i en, det är sånt man själv vill ha och omfamnar.
Även om de spåren är bra så är hunger är faktiskt en väldigt bra poäng. Jag tror inte på trial and error, att man ska prova och hitta sin väg fram. Jag tror att det är bäst att göra rätt på en gång. Ett bra sätt att veta vad man verkligen vill och vad man verkligen älskar det är att inte göra det, så får man se vad man saknar. Man får vara medveten, däremot, om att det man kan klara sig utan länge, det kommer man inte ihåg att man vill ha förens man träffar på det.
Exempel
Om jag äter mat varje dag, precis klockan 8. Då om jag en dag inte får mat precis klockan 8, då blir jag väldigt hungrig. En stor del av mitt väsen verkar säga "jag vill ha mat", "ge mig mat". Det är inte lätt att vara borta från det man älskar. Sen, om jag skulle bli kär i en tjej, då märker jag att jag mitt i allt kan glömma bort att äta klockan 8 och jag är ändå nöjd med det. Den ena kärleken väger upp den andra och väger tyngre därtill. Sen kanske hon ger mig lite uppmärksamhet, så den kärleken växer lite. Sen blir det få andra saker man vill tänka på eller ge sin tid åt, närmare bestämt. Livet från den ljusa sidan, med Jack Nicholson och Helen Hunt i huvudrollen, är en av mina favoritfilmer och den porträtterar det här väldigt väl. Melvin (Jack Nicholson) har en svår skada av tvångstankar som han alltid måste följa. Men i sin kärlek till Carol (Helen Hunt) så kan han dra ner på medicinen, sluta med tvångstankarna osv. Haha, Carol vill på ett ställe i filmen höra av Melvin att han älskar henne genom en komplimang så han berättar det här för henne, men hon fattar först inte... kvinnor.
Så bra film