Power to the Jazz!
Jazz har alltid legat mig varmt om hjärtat. När min själ inte tog emot jazzen så tvingade jag mig själv att lyssna på det tills jag lärde mig. Nu älskar jag det fullt ut, mer än mycket annat.
Vad är då jazzens plats i mitt hjärta?
Ollezz är min jazziga mail
Dazzling är ett av mina favoritord
En av mina bästa konserter är jazzafton på EFS i Bersika med Tobias Helen på kontrabas, den där kände Pitekillen jag glömt namnet på nu som spelade typ elhammond eller något sådant och deras fruar som sjöng till någon trummis ackompanjemang.
Min favoritanimeserie är Cowboy Bebop(vilken DVD-box jag för övrigt har i min ägo förstås) som har jazzmusik som ett tydligt tema.
Miles Davis - Kind of Blue är en av mina absoluta favoritskivor
Judeinspirerade Jamie Cullum ligger i CD-spelaren just nu
Norah Jones är min favoritartist på "the hit charts"(och typ den enda jag skulle lyssna på därifrån :P ) **
Både Japan och Jazz börjar med "Ja".
"Ja" är på det svenska språket jakande, medhållande, positivt... Något som till stor del finns i mitt liv. Sen har vi ju den underbara bibelversen i Andra Koritierbrevet 1:19-20(Bibeln) för er som är intresserade av det.
Ja, det finns mycket att säga, men jag ska inte ge er allt på en gång. Jazz är bra i alla fall. Liksom jag skrev i inlägget innan så finns det vissa ytterligare färgningar till musiken förutom grunden. Jazzen, som växte fram i blandkulturella sammanhang i ett kristet, nytt USA som präglades av fritänkande, nyskapande och kreativitet, den består mycket riktigt inte bara av en vanlig musikkärna utan präglas av synkopspelande, swing, blå toner och mer för att göra musiken riktigt levande. Jag var på ett seminarium med Bob Brozman en gång i mina gymnasieår och blev där påmind om vikten av rytmer och icke-tons-ljud(klatschningar osv som han nyttjade genom att slå på sin gitarr.) Han berättade också om att den bästa musiken gjordes där kulturer blandades och fick ge till varandra, vilket var hans erfarenhet efter att ha rest världen över och studerat.
Min fråga nu är då: Varför finns det så lite jazz idag?
Samhällets törst efter jazz visas klart och tydligt när en artist som Norah Jones slår igenom så omfattande och stort. "Her debut album Come Away With Me sold 18 million copies worldwide and won 5 Grammy Awards in 2003" - last.fm
Det var en stor jazzrevolution i internationella världen runt 1920-talet. Men det förbjöds på många håll i världen i samband med stor förföljelse. Det illustreras till exempel i filmen Swing Kids från 1993 som jag faktiskt har i min ägo hemma i Piteå någonstans. Den filmen handlar om när nazityskarna förföljer Django-älskande*, swingdansande ungdomar för sina fria och härliga hjärtan. Japanerna förbjöd också jazzen runt det sena 30-talet, men när amerikanarna invaderade och vann kriget så växte jazzen explosionsartat där runt 40- och 50-talet. Massor med jazzklubbar finns idag i Japan och också på många andra håll i världen - jag älskar Åhléns-storsäljaren jag köpte, Rain, en pocketbok som handlar om en modern kontraktsmördare i Japan som blir kär i en jazz-pianist - men vart har jazzen tagit vägen egentligen?
Jag hittade en ganska väl skriven artikel på All about JAZZ hemsida:
Artikeln (öppnas i ett nytt fönster)
Han tar mycket riktigt upp att det finns massor av jazz, men att karaktären som förut funnits nu är otydlig och hänvisar, mycket riktigt, tillbaka till den klassiska musiken varifrån all dagens musik egentligen härstammar. Vi har ju haft två stora historiska steg inom musikvärlden där det första är den klassiska musiken(mycket bra musik för övrigt.[Författarens tips: Om du inte gillar Mozart o grabbarna, kolla då upp modern filmmusik liksom John Williams m.fl.])
Att det finns massor av jazz i alla dess former är inte konstigt med tanke på hur mycket musik det finns. Vi är nu över 6 miljarder människor på jorden och musik har aldrig vart så stort i alla dess former. Dessutom handlar det inte bara om musikerna respektive publiken längre utan musiken har kommit till folket mer och mer i och med idol-intagningar osv. Men vart är vi på väg?
Jag känner att det tredje och det sista, märk det sista, steget i musikvärlden ska komma. Från klassisk, till jazz till ... vadå? Det återstår att se. Men jag känner på mig att stepping och breakdance kommer ha en naturlig del i det hela ;p
* Django Reinhardt
** Efter att ha kollat up lite hitlistor ser jag att Lifehouse fanns med där uppe i den amerikanska och de kan jag ju erkänna som bra, faktiskt.
Läs också:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Jazz
Ätit idag:
Kladdkaka med havrekuddar. Klockan är nästan fyra och jag har inte ätit något annat än det. Däremot har jag ätit mååånga havrekuddar :)
Vad är då jazzens plats i mitt hjärta?
Ollezz är min jazziga mail
Dazzling är ett av mina favoritord
En av mina bästa konserter är jazzafton på EFS i Bersika med Tobias Helen på kontrabas, den där kände Pitekillen jag glömt namnet på nu som spelade typ elhammond eller något sådant och deras fruar som sjöng till någon trummis ackompanjemang.
Min favoritanimeserie är Cowboy Bebop(vilken DVD-box jag för övrigt har i min ägo förstås) som har jazzmusik som ett tydligt tema.
Miles Davis - Kind of Blue är en av mina absoluta favoritskivor
Judeinspirerade Jamie Cullum ligger i CD-spelaren just nu
Norah Jones är min favoritartist på "the hit charts"(och typ den enda jag skulle lyssna på därifrån :P ) **
Både Japan och Jazz börjar med "Ja".
"Ja" är på det svenska språket jakande, medhållande, positivt... Något som till stor del finns i mitt liv. Sen har vi ju den underbara bibelversen i Andra Koritierbrevet 1:19-20(Bibeln) för er som är intresserade av det.
Ja, det finns mycket att säga, men jag ska inte ge er allt på en gång. Jazz är bra i alla fall. Liksom jag skrev i inlägget innan så finns det vissa ytterligare färgningar till musiken förutom grunden. Jazzen, som växte fram i blandkulturella sammanhang i ett kristet, nytt USA som präglades av fritänkande, nyskapande och kreativitet, den består mycket riktigt inte bara av en vanlig musikkärna utan präglas av synkopspelande, swing, blå toner och mer för att göra musiken riktigt levande. Jag var på ett seminarium med Bob Brozman en gång i mina gymnasieår och blev där påmind om vikten av rytmer och icke-tons-ljud(klatschningar osv som han nyttjade genom att slå på sin gitarr.) Han berättade också om att den bästa musiken gjordes där kulturer blandades och fick ge till varandra, vilket var hans erfarenhet efter att ha rest världen över och studerat.
Min fråga nu är då: Varför finns det så lite jazz idag?
Samhällets törst efter jazz visas klart och tydligt när en artist som Norah Jones slår igenom så omfattande och stort. "Her debut album Come Away With Me sold 18 million copies worldwide and won 5 Grammy Awards in 2003" - last.fm
Det var en stor jazzrevolution i internationella världen runt 1920-talet. Men det förbjöds på många håll i världen i samband med stor förföljelse. Det illustreras till exempel i filmen Swing Kids från 1993 som jag faktiskt har i min ägo hemma i Piteå någonstans. Den filmen handlar om när nazityskarna förföljer Django-älskande*, swingdansande ungdomar för sina fria och härliga hjärtan. Japanerna förbjöd också jazzen runt det sena 30-talet, men när amerikanarna invaderade och vann kriget så växte jazzen explosionsartat där runt 40- och 50-talet. Massor med jazzklubbar finns idag i Japan och också på många andra håll i världen - jag älskar Åhléns-storsäljaren jag köpte, Rain, en pocketbok som handlar om en modern kontraktsmördare i Japan som blir kär i en jazz-pianist - men vart har jazzen tagit vägen egentligen?
Jag hittade en ganska väl skriven artikel på All about JAZZ hemsida:
Artikeln (öppnas i ett nytt fönster)
Han tar mycket riktigt upp att det finns massor av jazz, men att karaktären som förut funnits nu är otydlig och hänvisar, mycket riktigt, tillbaka till den klassiska musiken varifrån all dagens musik egentligen härstammar. Vi har ju haft två stora historiska steg inom musikvärlden där det första är den klassiska musiken(mycket bra musik för övrigt.[Författarens tips: Om du inte gillar Mozart o grabbarna, kolla då upp modern filmmusik liksom John Williams m.fl.])
Att det finns massor av jazz i alla dess former är inte konstigt med tanke på hur mycket musik det finns. Vi är nu över 6 miljarder människor på jorden och musik har aldrig vart så stort i alla dess former. Dessutom handlar det inte bara om musikerna respektive publiken längre utan musiken har kommit till folket mer och mer i och med idol-intagningar osv. Men vart är vi på väg?
Jag känner att det tredje och det sista, märk det sista, steget i musikvärlden ska komma. Från klassisk, till jazz till ... vadå? Det återstår att se. Men jag känner på mig att stepping och breakdance kommer ha en naturlig del i det hela ;p
* Django Reinhardt
** Efter att ha kollat up lite hitlistor ser jag att Lifehouse fanns med där uppe i den amerikanska och de kan jag ju erkänna som bra, faktiskt.
Läs också:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Jazz
Ätit idag:
Kladdkaka med havrekuddar. Klockan är nästan fyra och jag har inte ätit något annat än det. Däremot har jag ätit mååånga havrekuddar :)
Kommentarer
Postat av: Dan-E
Det bästa med jazz är saxofon. Det ska jag lära mig spela nån dag. Och jag kanske visste det innan, men i så fall har jag nyupptäckt att Tomas (Anna-Brittas Tomas) är en grym sax-spelare. Hon gifte sig rätt bra där faktiskt. :P
Postat av: Olle
Väldigt grymt instrument. Man får sällan ut så bra känsla av musiken. Tomas är grym :) Passa på att prata lite musik när du träffar honom, det brukar jag göra ;)
Trackback